Mr Graves I presume?
Kategori: Allmänt
Innan Graves - giftstruma man inte förstår sig på
Kategori: Allmänt
Innan jag fick Graves förstod jag inte min hund. Jag förstod inte min mamma heller fast hon kunde sätta ord på hur hon kände. Jag såg det så många gånger. Hur hon blev riktigt aggressivt arg och tappade kontroll på allt. Tallrikar for, arga ord for, tårarna sprutade. Hon skrek och grät att hon var rädd för sig själv eftersom hon inte kunde kontrollera hur eller när hon reagerade med ilska.
Min hund reagerade också med ilska. Han skulle lätt kvala in som en riktigt aggressiv hund och avlivas på studs. Så fort vi mötte en annan hund, gick han igång och betedde sig. Inget jag gjorde hjäpte, och jag, som haft hundar i årtionden, stod hjälplös.
Nu förstår jag hur min hund, som har hypo, mådde. Jag förstår att han också tappade fattningen och inte kunde hejda sig när han började bli lite uppjagad.
Nu förstår jag också min mamma. Även hon har hypo och nu förstår jag hur hon inte kunde kontrollera sig själv och hur hon mådde.
Jag förstår även vilka kval min faster led under sina levnadsår. Hon hade, liksom jag, graves. Hon opererades men fick aldrig en riktigt bra balans i sitt liv.
Jag undrar om den som inte själv haft den här sjukdomen, kan sätta sig in i hur den är. Jag kunde det inte. Men ändå blir jag arg på de som hackar på mig och tycker jag ska "rycka upp mig" eller "ta mig i kragen". Jag blir arg för att de inte förstår hur arg jag är, hur trött jag är, hur ledsen jag är. Jag vill att de ska förstå. Men varje gång jag försöker förklara - så är det som att jag inte skulle vara sjuk alls. Då får jag svårare att tillåta mig att vara sjuk. Jag försöker vara som "vanligt". Det är ju det folk vill att jag ska vara. Den som gör allt, klarar allt, fixar allt.
Läste en blogg idag om en mamma vars barn berättade att det hade så svårt att älska sig själv när mamman var arg på han. Nu har jag ont i mitt hjärta och hoppas min grabb inte tar för mycket skada av den här sjukdomen jag har. För jag är ofta arg. Inte lika mycket nu som från början. Men mer än jag vill och mer än jag kan kontrollera. Det är det värsta med Graves. Det är inte att jag är orkeslös eller tappar håret. Det är att jag är så arg :(
Jag är livrädd! Jag ska jobba!
Kategori: Allmänt
Inte för jobbet i sig, men för att min sjukdom inte ska låta mig göra ett perfekt jobb. Idag var jag med min grabb på hans skola och pratade för klassen om hur det är att jobba som journalist. Det tog tre timmar. Effekten lät inte vänta på sig. Under eftermiddagen kände jag hur all energi sakta lämnade kroppen och jag hamnade i en komaliknande sömn på soffan.
Den här typen av sömn är så obehaglig. Ungefär som när man har riktigt hög feber och sover och sover och sover. Fast jag har inte feber. Jag har Graves sjukdom. Eller giftstruma som den kallas. Den äter upp mitt liv och nu är jag rädd att jag inte ska klara av att jobba.
Jag är rädd för att somna när jag kör bil, för att somna på kontoret och för att somna på möten.
Jag är rädd för att missa viktig information, för att göra fel och för att sabba mina chanser att jobba mer i framtiden.
Jag är rädd för att inte somna på kvällen, för att inte sova bra på natten och därmed också bli allt sämre i min sjukdom.
Jag vill ha tid att bli frisk.
Jag vill ha ett samhällsystem som tillåter mig att bli frisk.
Som det är nu, kommer förmodligen den förbättring jag ändå upplever, försvinna lika fort som jag börjar jobba heltid.
Jag vill inte börja om på ruta ett...
