Masade mig iväg på hockeyn och lekte frisk ett tag.
Blev mycket i dag. För mycket.
Nu kan jag inte koppla av - inte sova.
Karln ligger och snarkar i sovrummet. Jag brukar somna rätt lätt fast det låter. Inte i kväll.
Speedad i huvudet.
Synd i kroppen hänger med. Då kunde jag ju storstädat toaletten eller något annat intressant...
Well, hockeyn blev korta strået draget. Förlust vill säga. Nu är det dags för cluben att komma ur sin koma. Det är dags för mig med att komma ur min men sanningen är väl den att det knappast kommer hända.
Stressas, orolig och med en klump i magen går jag och lägger mig.
Stod på blomstertorget med en idé i mitt huvud. Det skulle bli så fint med hemmagjord adventsljusstake. Oasis, lingonris, granbarr.. tomtar... lite svampar och så...
Men näe - inte blev det så fint. Jag har nämligen inte förmågan att koordinera det jag ser i mitt huvud till något som ens liknar det jag vill ha i verkligheten.
Suck...
"Jaha, nu blir det väl trevligt att åka hem och pyssla lite!", sa tjejen på affären...
Sovit med otäcka drömmar och känner vemod och ångest i kroppen.
Mycket är ekonomin.
Julen...
Kramp i hjärnan.
Glömt en räkning till CSN. Pengarna räcker inte till. Får hoppas det löser sig till nästa månad när ingen jul ska firas på kontot.
Julklappar får köpas på kredit.
Tur det inte är många. Men sonen vill så klart ha något. Något som tyvärr är dyrt.
Visst, han sa till mig att jag inte behövde köpa något eftersom jag har så ont om pengar men vilken mamma klarar det.
Det måste gå...
Ändå är det bättre nu än innan jag träffade mannen i livet. Mycket är mycket bättre. Tyvärr har ju mycket hunnit bli riktigt dåligt med på vägen hit. Under året som sjukskriven har det mesta raserats.
...vilken TUR att jag är SJUK när det snart är OS.
Men gud så stört tänkande! Till och med av mig som är sjuk...
Fast sanningen är den att mitt liv just nu är så minimerat i levandet att tv är det bättre sättet att följa vad som händer runt om på jorden. Det och internet. Vill inte ens fundera på hur mitt liv skulle vara som sjuk och utan dessa medier och kommunikationskanaler.
På torsdag är det Thanks Giving. Vi ska ha middag,- fast den tar vi på lördag. Vad har jag då att vara tacksam för?
Min son. Min pojkvän. Min mamma och pappa. Och alla som tänker på mig och följer en del av mitt liv på blogg och facebook.
So let's go all in for America and superduper traditions we normaly don't celebrate in Sweden!
Kanske borde vi visa lite mer tacksamhet för det vi har. Även om livet suger fett som sköldkörtelsjuk.
Varje dag, när jag lämnat grabben på skolan, pojkvännen på jobbet och jag sitter i bilen på väg hem. Varje dag, vid ungefär samma tid. Varje dag på ungefär samma plats.
Det är då jag känner det.
En tomhet.
En ensamhet.
En känsla av att det jag gör här är inget mer än sitter av tiden.
Väntar.
Väntar.
Väntar.
Jag väntar på att må bättre. Slippa sova mig genom livet. Orka göra något för mig själv. Orka jobba.
Men stressen i att inte kunna det här. Den äter upp mig. Det är svårt att acceptera min sjukdom.
Och vem kan göra det? Vem kan säga - tack för jag blev sjuk.
Eller brist på bra sömn. Det är saken. Sova utan att bli utvilad. Sova och bli väckt flera gånger på natten. Problem att somna om. Problem att somna in.
Drömmar... Otäcka. Stressande.
Hur var det nu igen att vakna utvilad och orka med livet på ett sätt där jag tillför mer än mina andetag.
När tankarna snurrar, idéerna flödar. Men kroppen orkar inte.
Vem vill leva mitt liv? Själv är jag inte så sugen längre. Jag vill vara mer än sjuk hemma. Jag vill vara mer än den som städar, tvättar, diskar och kör grabben till skolan och träningarna. Jag vill vara jag. Jag vill orka leva.
Men jag vill också orka jobba. Få in pengar till vårat liv. Mitt, sonens och sambons.
Ja jag är lyckligt lottad så. Jag sprang in i kärleken. Eller han hittade mig och behöll mig. Jag är lycklig. Jag har mer än många andra. Jag slipper sitta och tigga nere på stan eller utanför Coop. Jag har mina mediciner och jag får god mat lagad åt mig.
Men jag är ledsen...
Jag är rastlös i mitt huvud...
Jag söker desperat efter lösningar på det jag inte kan acceptera...
Skrev till min läkare i går och bad om att få prova bara lio eller att hon söker licens på Armor Thyroid. Får se vad jag får för respons på det. Hoppas kan man ju alltid. Det är ju inte hennes liv som förstörs menar jag och så mycket värre kan det inte bli. Det är ju inte mediciner man dör av att testa så att säga.
huden är så torr. Utslag i ansiktet. Jättemycket skorpor i hårbotten. Utslag, som finnar på halsen. (hade det tidigare innan jag fick diagnos men försvann när medicineringen påbörjades)
Känns som dagarna löser av varandra utan innehåll. Samma vanor, samma trötthet, orkeslöshet och värk. På sista veckan ungefär har det börjat värka mycket mer. Molande värk, som om man har ett blåmärke någon petar på. Fast i lederna, händerna, upp i underarmarna. Fötterna och upp i benen. Vaknar även om nätterna med kryp i benen. I natt höll jag på att bli galen. Min gulliga sambo ville hålla om mig och jag bara putta iväg han. :/
Hoppas jag kan komma på något som fungerar mot värken, tröttheten och det här rätt så meningslösa livet.
(nej allt är inte nattsvart, bara när jag tänker på min sjukdom och allt jag önskar jag kunde göra...)
Jag som sover så sjukt mycket borde ju vara assnygg, het och läcker. Känner mig lurad på konceptet eftersom jag känner mig risig, sliten och ful mest varje morgon jag vaknar. Vissa dagar kan man fixa detta med smink men inte alltid.
Trött, ont i kroppen, värk i leder, kass i magen.
Man blir lätt matt på att detta.
Men i går, då var jag så bra i en timme att jag nog hade kunnat jobba! Fast den timmen hade nog klassats in som en dålig timme på jobbet för en som är frisk...
Nu ska jag ta daghunden och gå en sväng. Får se hur många meter benen bär i dag.
Tror jag fungerar bäst utan tider att passa. Utan måsten. Hur får man det i livet när kraven är skyhöga, när räkningshögen inte sjunker och när sjukdomen stoppar en från att försörja sig själv?