Tröstlöst att det inte blir bättre i halsen.
Tur man är socialt bortkopplad så man slipper bli bjuden på middag.
Äta bland folk var svårt innan operationen eftersom det var svårt att svälja.
Sanna mina ord som kommer från min farmor. Henne träffade jag aldrig. Hon dog i cancer innan jag föddes.
I dag har jag sovit, sovit och sovit. Sen har jag försökt vara med i matchen och vara mamma en stund. Nu är jag färdig för kistan känner jag. Sjukt trött, fortfarande. Önskar att alla idioter hade rätt. Alla som tror att bara för man är opererad så ska man magiskt bli bättre. Jag blir inte det. Det enda jag märker är att det inte stinker kemikalier när jag kissar längre och att jag inte har lika mycket värk i lederna. Förmodligen är det för jag inte äter thyrostatica längre.
Utslagen på halsen och bröstet är i alla fall kvar. Ser ut som en spetälsk. Vill inte gå ut. Tårar i mina ögon mest hela tiden. Svårt hålla gott mod för alla som tror att det bara är att rycka upp sig eller ta sig samman eller dyliga uttalanden. Ingen som ser vidden av den här sjukdomen. Ingen som förstår. Därför ställs egna diagnoser av folk. Dom hittar på saker jag ska lida av som går att laga. Som depressioner och annat. Gör si, gör så så blir det bra. Men det går inte att bota något som inte finns.
Som psykiatrikern sa - du har ingen depression och därför finns heller inget piller mot det du har.
Jag undrar. Även om jag vill hoppas. Men kommer jag någonsin till någon verkligehet som går att leva i?
Här där jag är saknar jag inte pengar. Jag saknar ett sätt att försörja mig. Jag vill inte att samhället eller släkt och vänner ska behöva ställa upp med medel, månad efter månad, bara för jag ska kunna ha mitt liv fungerande.
Och då pratar vi inte om ett lyxliv, utan ett med högst ordinära utgifter som normalstor bostad, telefon, möjlighet att köpa mat och så.
Om jag ska, på grund av den här sjukdomen jag fått, anpassa mig till hur verkligheten ser ut nu, så måste jag ta min tioåriga son och flytta till en etta för 3000 kronor i månaden. Då går det. Men vem vill det och vem tycker det är bra att min tioåring ska behöva betala priset för en sjukdom som jag inte bett att få?
Det gör ont i mig och jag är rädd. Livrädd för att det aldrig ska bli bättre eller bli bra i tid så jag inte behöver ge upp allt jag har för Graves tog mitt liv.
Jag funderar ofta på var jag kommer kunna ta plats som inkomsttagare i framtiden. Beroende på hur frisk jag blir och beroende på hur välvilliga arbetsgivare det finns.
Men vem behöver min personlighet på en arbetsplats mer än de behöver det fysiska arbete jag kan utföra? Finns det någon som är beredd att låta mig få en inkomst igen genom det lilla jag kan tillföra?
Jag är skeptisk. Det samhälle vi har röstat fram fungerar så att släkt och vänner ska få dåligt samvete för den som drabbas ekonomiskt och ställa upp och hjälpa till. Detta i sin tur leder till att den drabbade känner sig illa till mods och inte känner sig tillåten att fatta egna ekonomiska och praktiska beslut. Man "står i skuld" till andra. Nu kanske det är bättre att ha ett sånt samhälle. Ett där släkt och vänner välkomnar och bjuder in. Men vad gör det för de individer som sitter i beroendeställning. Jo det trycker ner mer än det hjälper.
Jag får hjälp av en del släkt och en del vänner.
Och ja, jag känner mig liten och i beroendeställning. Jag känner mig tvingad att göra som jag blir tillsagd. Genomleva beslut som andra fattar åt mig hellre än vad jag själv känner är rätt och ger mig bra förutsättningar att bli bra.
Så jag hoppas och hoppas och hoppas att det dyker upp en arbetsgivare som känner att jag behövs på deras arbetsplats för att jag är jag.
Alla beslut jag fattar är med sorg i hjärtat. Det är med någon uppoffring och någon förlust. Hur långt jag ska vara tvungen att gå - hur mycket jag ska vara tvungen att offra - det vet jag inte.
Hur vet man att man inte har mer att ge upp?
2003 - jag fick mitt barn... 2004 - jag står utblottad, arbetslös och skuldsatt. 2005 - vägen tillbaka börjar. 2006 - blir sjuk, livet börjar trassla sig på alla plan. 2007 - arbetslös igen. 2008 - börjar plugga. 2009 - vägen utför börjar igen. 2010 - blir sjukare och sjukare. 2011 - får diagnos giftstruma. 2012 - ekonomin rasar - jag arbetslös och sjuk. 2013 - har äntgligen opererats - men det är för sent - livet fortsätter rasa och jag kan inte göra annat än åka ner i den avgrund som under åren skapats åt mig. Jag står på ruta ett. Samma ruta som jag gjorde 2004. Skillnaden är att nu är jag sjuk med. Och, min son är stor nog att förstå att jag har skapat ett fattigt liv åt oss...
...jag ger upp. Helt och hållet. Finns inget att kämpa för. Finns ingen utdelning på det man försöker förbättra eller förändra. Finns ingen möjlighet att göra något annorlunda längre.
Jag är låst. Låst i en sjukdom som försör och hindrar. Låst, levande i en ekonomisk mardröm som aldrig tar slut.
Nu kan jag inte göra mer. Jag lägger mig.
Alla ska dö, det vet vi säkert. Kan inte jag få dö lite tidigare än andra? Kan inte jag få vara den som dör nu för mitt liv är inget jag vill fortsätta med.
Jag vet inte om jag någonsin skriver om mina ögon. Men de finns. Fungerar dåligt. Inte så dåligt att jag har behövs operera, men de rinner, det känns som jag vill trycka in dem på rätt ställe i huvudet mellan varven och det känns som det är grus i dem.
Jag ser dåligt, ser dubbelt. Får värk i och bakom ögonen och i huvudet.
Jag undrar. Finns det någon som kan upplåta en bostad åt mig och min son i ett år. Vi kan knappt betala något. Men vi är snälla och trevliga.
Så här är det.
Jag försökte slå mig in på arbetsmarknaden men blev sjuk i en sjukdom som slår ut kroppens egna system, en autoimmun sjukdom.
Undertiden den tog fäste i min kropp, satsade jag pengar på utbildning och försökte skaffa mig jobb. Eftersom jag var sjuk, gick detta dåligt. Jag fick inga jobb och blev arbetslös och sjukskriven.
Tyvärr slutade inte CSN och banken att vilja ha betalt av mig. Jag betalade, och tiggde pengar av vänner och släkt. Detta håller så klart inte i längden och för att få hjälp av kommunen, så uppmanar de mig att inte betala till mina fordringsägare.
Själv vill jag inte hamna hos Kronofogden. Jag anser att min sons liv, och mitt, är värt bättre än så. Jag har inga problem med alkohol, röker inte, snusar inte och brukar inte narkotika. Jag har inte massa kreditköp på hemelektrionik eller dyligt. Jag försöke bara hitta ett sätt att inte gå i konkursoch bli frisk i vårt fina land.
Hjälper du till? Har du en bostad att upplåta i ett år? En bostad där jag kan bo, utan att varje månad ha kniven på strupen att få fram pengar till mina räkningar. En bostad som gör att jag kan få en chans att om inte blir frisk, så kanske bli lite bättre så jag kan få ett deltidsjobb i alla fall.
Du kanske tycker det här låter sjukt i sig, men jag försöker göra så mycket jag kan för att livet ska vända och bli lite bättre. Jag får nu be helt främmande människor om detta eftersom det inte finns någon i min närhet som kan hjälpa mig.
Kanske har du en stor källare med pentry som du kan upplåta? Kanske har du ett gästhus? Kanske ett sommarhus? Kanske är du hyresvärd och vill göra ditt livs insats och hjälpa en person och låta mig hyra en bostad riktigt billigt?
Ja ungefär tio minuer. Det är min kapacitet att orka röra mig i sträck.
I går var jag ute och gick. 2157 meter blev det. Det tog längre tid och när jag trillade innanför dörren, var jag så utmattad att jag knappt orkade få av mig ytterkläderna och skor.
Det är svårt att förklara hur matt man kan bli av giftstruma. Men jag brukar försöka förklara det som att man har hög feber. Den totala orkeslösheten man känner i kroppen då. När du inte ens orkar lyfta en arm eller gå på toaletten,
Jag undrar vad som händer om jag blir "frisk" från Graves men har kvar massa av problemen som sjukdomen drog med sig. Vad är jag då? Finns det något namn på det för då är jag ju inte sjuk i en sjukdom längre. Jag lider bara av sviterna.
I dag har jag gått upp ur sängen. Vaknade med ett ryck 0920 ur en mardröm. Dock med annat tema den här gången.
Aptit - tveksam.
Värk har jag faktiskt inte haft fullt så mycket men känner mig bortdomnad och disträ i kroppens rörelser.
Jag har plockat unden på halva köksbordet och diskbänken. Min förmåga att koordinera uppgiften visade sig vara svårare än jag trodde. Jag kan helt enkelt inte planera i mitt huvud för att få ett reslutat.
Det påminner om hur min mamma berättade hur det var för henne när hon skulle hänga tvätt en dag. Det var långa tygskynken som hon haft som någon form av draperade gardiner. Hon stod vid en lång tvättlina men kunde inte räkna ut ett bra sätt att förvalta tyget över linan så det torkade bra och inte blev rynkigt i onödan.
Det påminner om när min faster sa att hon inte ens kunde byta en glödlampa...
Det påminner om hur jag inte klarade av att byta en propp i går. Jag visste helt enkelt inte hur man gjorde och hur jag än försökte, så fick jag inte dit den nya. Jag jämförde med den gamla proppen och visst, de var i samma storlek. Till sist kom jag på att jämföra med en som redan satt i... Då löste det sig.
Man kan så klart skratta åt den här tafattheten men hos mig rinner tårarna för jag inte klarar av enkla saker längre... Saker jag alltid kunnat förut..
"...det är ju inte bara du som lider för att det tagit så lång tid innan du fick operationen. Jag lider med. För om jag ska bli en bra hockeyspelare så behöver jag en frisk mamma som orkar ta med mig på allmänhetens åkning.!"
Barn... de är underbara. Om det nu var hockeyn som var det viktigaste i livet men jag förstår honom. I flera år har han fått höra att vi inte kan göra saker bara för att mamma inte orkar. Hur kul är det i längden. Mamma orkar inte åka till simhallen. Mamma orkar inte åka till stranden. Mamma orkar inte åka till Busfabriken. Mamma orkar inte åka till skateparken. Mamma orkar inte ha picknick. Mamma orkar inte grilla. Mamma orkar inte sätta upp poolen. Mamma orkar inte laga mat. Mamma orkar inte baka. Mamma orkar inte....
Jag har mycket tid till att fundera. Antagligen mer tid än vad som är hälsosamt. Hade jag bara lika mycket ork till att skriva ner allt sammanhängande så skulle jag nog fått ihop ett par böcker vid det här laget. Jag brukar fundera på när det gick åt helvete i livet. På riktigt. Var fattade jag fel beslut som gjorde att allt blev så här.
Var det 1991 när jag blev gravid första gången. När jag efter att ha haft oskyddad sex en enda gång, fick reda på att jag var gravid och gjorde abort? Var det när jag satt där på ungdomsmottagningen och grät, som jag fattade fel beslut. När jag grät för att i min värld, skulle jag inte ha barn. Jag kunde inte bli med barn. Hur var det möjligt att det drabbade mig.
Eller var det när jag skule välja preventivmedel. När jag valde p-spruta för att jag inte kunde svälja tabletter och då inte såg möjligheten i att använda p-piller. Var det när jag fick denna spruta och ingen information om hur psykiskt dåligt man kunde må av den som jag fattade fel beslut. Var de kommande åren av ångest och självmordsförsök ett sätt för livet att straffa mig för att jag inte fick rätt information av vården? Var det ett sätt att visa att jag fattade fel beslut.
Att operera bort sköldkörteln är inte samma sak som att blir direkt fri från Graves.
Bara för du får bort det organ i kroppen som kan producera för mycket ämnesomsättningshormon, betyder inte att du vips blir frisk och pigg på samma sätt som om du tar bort en blindtarm som gör ont som fan.
Nej det återstår ett av livets lotterier, ett som jag redan gått bet på i första matchen, den medicinska matchen.
Har jag tur, så blir jag bättre inom en månad. Har jag otur så blir jag aldrig bättre.
Själva sjukdomen Graves kommer så småningom att försvinna ur min kropp. Men det är väldigt mycket att hoppas på att jag "snart" ska bli piggare, eller "snart" må mycket bättre. Jo, om "snart" är ett år kanske...
Det finns de som blir friska efter någon månad. Det finns tyvärr väldigt många som aldrig blir bra heller. Varför det är så vet inte läkarna. De vet inte varför många drabbade blir fria från giftstruma, men får dras med symptomen i evighet...
Utslagen på bröstet är kvar. Börjar undra var de kommer från. Vad de gör där. Om det beror på någon brist eller så efter operationen. Först trodde jag att det var efter ekg-pluttarna. Men nu är jag inte så säker längre.
I natt sov jag. Sen vakande jag. Sen sov jag. Sen vakande jag.
Get the picture... Som innan operatioen ungefär.
I dag åt jag frukost utan aptit. Sen vilade jag en stund. Sen gjorde jag rent kaffebryggaren ordentligt. Det tog 20 minuter. Efter det låg jag däckad på soffan i fem timmar...
Tog en sväng till affären ihop med grannen. En sakta promenad på cirka tio minuter dit, och tio minuter hem.
Orakde knappt ställa in matvarorna i kylen. La mig på soffan och vilade ett tag. Lagade mat - åt utan aptit.
Ont i halsen. Ont i nacken. Stel i nacken. Trött. Ledsen.
Hallå! Ni som är friska! Hur är det egentligen? Det var så länge sen jag mådde bra att jag har glömt hur det är.
Är man gladare när man kan jobba? När man kan springa? När man kan simma?
Blir man lyckligare när man inte behöver fundera på att lämna sitt hem? Sälja sina saker? Be om hjälp med pengar varje månad?
Längtar man mer efter semester när man har en sådan? Längtar man mer efter en ledig dag? Hur är det att längta alls.
När du vaknar en morgon och känner dig trött. När ditt främsta mål är att få en kopp kaffe när du kommer till jobbet. När du tycker det är skönt att koppla av med en promenad när du kommer hem. När du orkar njuta av alla dina barns aktiviteter. När du faktiskt kan ha mer än ett barn. När du har pengar kvar på kontot dagen innan lön.
...Jo det försvinner ju inte bara för man blivit opererad. Den efterhängsna problemetiken med för mycket utgifter och för lite i sjukersättning.
Fick en faktura på 3000 som ska vara betald i slutet av januari. Jag har ingen lösning. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte trolla mig till en billigare bostad bara för jag måste. Samtidigt är det den enda kostnaden jag kan dra ner, något.
Men jag måste dra ner den så mycket att vi förmodligen får flytta till en skokartong... Mindre lägenhet innebär mindre hyra och då mindre i bostadsbidrag. Men eftersom jag har en skuld till FK så vill ju de ändå ha sina pengar, vilket jag förstår. Det jag inte förstår och inte vet är hur jag ska få saker att gå runt.
Om jag kunde jobba, så skulle jag det. Men när jag sitter här med ångest i min kropp, en miljon tankar i huvudet och panik över ytterligare ett månadsskifte där pengar ska fram som inte finns, så går det inte att göra annat än hoppas på att ytterligare en vänlig själ ska hjälpa mig ekonomiskt.
Jag letar... och letar... jag är beredd att göra mycket för att slippa detta. Det tråkiga och det värdelösa är att min son får ta smällen för att mamma blev sjuk och fattig. Han har ju inte heller valt detta.
...ja det är lite kallare i dag. Typiskt. Just i dag. När man måste ge sig ut. Hade inte gjort något om det var kallare när man var tvungen att vara inne. Men kanske är det sol på gång och då kanske man blir gladare.
I remember fast cars and the wind in my hair. I remember cliffs being shaped by the ocean. I remember snowy winter days walking with you by my side.
I remember the wind on my face. The rain on my hair and the sand under my feet, between my toes...
The first thought running thru my head when you were born. The last words you said when you left today. The sparkle in your eyes, when I revealed a surprise to you.
I remember the feeling when you held me close. I remember the sound of your heartbeat....
Ja i dag tackar jag Östgötatrafiken. Att er chuafför inte väntade in oss de sista femton meterna vi hade kvar, kunde förstört dagen.
Nu gick vi hem och tog bilen i stället. Jag ska nog fortsätta med det för det är fan alltid problem när jag reser med buss.
Bortsett från detta la jag all energi åt min grabb idag. Först åkte vi ner till stan och hämtade biljetter till bio. Sen promenerade vi till tågstationen och köpte tågbiljett åt mig. Tog en fika på Järvägscaféet. Torra kakor, torra bullar. Trevlig personal och trevligt folk som satt där. Vägen tillbaka till bion gick via Hemmakväll. Fresht godis, som jag inte tål, och dricka blev dagens lunch. Sune i Grekland var riktigt rolig, även om man är vuxen. Efter bion åkte vi hem, hämtade skridskor och drog ner till Stångebridge för lite åka. Två timmar senare vad klockan åtta på aftonen och vi drog oss frusna, men rätt glada, hemåt för att steka pannkakor. =) Vi såg nästan hela filmen Bröderna Karlsson medan vi käkade och nu har vi bäddat ner oss i en säng för lite sömn. Eftersom jag själv inte åkt skridskor så kommer det nog ta lite längre tid för mig att somna än för prinsen som ligger bredvid.
Nu har jag nog bloggat som de flesta gör. Olikt mig, men varför inte förvåna sig själv med att vara... som alla andra ibland...
Jag gör trots allt detta endast för att kunna skilja ur de något bättre dagarna från de sämre och skitdåliga,
Aptit, en femma. Ork, en femma. Värk, en femma. Men, jag fick ta i för att inte explodera helt...
I dag har kakelkillarna varit här. Det är ju bra. Ju fortare jag får bort allt damm och mögel och skit jag mått extra dåligt av, desto bättre.
Kakelkillarna var snälla. Dom la ut papper på golvet så det inte skulle bli så skitigt. Det kakelkillarna inte räknade med var den lilla skalbagge som dom förmodligen hade med sig in i någon låda...
Insekten kom fram nu på nattkröken. Den gick med snabba bestämda steg i riktning mot en plats under kökssoffan. Insekten sågs först vid spisen. Nu traskade han på, mot sitt mål...
Findus tyckte också att han kunde bli ett mål. Eller i alla fall en leksak. Findus började sålunda förfölja insekten och kastade iväg den i luften. Insekten flög, landande och började traska igen. I samma riktining, mot samma mål.
Oavsett var Findus placerade insekten så vände den mot samma ställe om och om igen.
Nu sliter Findus i köket för insekten tröttnade och gick vägen under pappret i stället för på...
Ja - det låter...
Så tack kakelkillarna för att min katt fick en leksak och jag ett nervsammanbrott...
..dom är inte ens i närheten av så romantiska som broarna i Madison County. Fast det kanske har att göra med Clint Eastwood med.
Här i Linköping finns ingen Clintan. Ingen som kan höja romantiken och mystiken kring broarna. Ingen man som kliver in och totalt välter den kvinna han möter.
Här i Linköping lever vi i verkligheten. Trots att jag vet att Broarna i Madison County förmodligen är lika långtråkiga i verkligheten som broarna i Linköping är, så kan jag inte låta bli att gripas av berättelsen. Svepas med i den omöjliga kärlek som Francesca och Robert har för varandra. Känna närheten och längtan och även uppgivenheten i vetskapen om att det aldrig kommer bli de två...
Två minuter efter filmen är slut är jag tillbaka på min soffa i Haninge i Linköping - Sverige.
Ett land som jag har en hatkärlek till. Ett land som bjudit på hinder efter hinder efter hinder. Själv har jag fått bygga bro efter bro efter bro....
Alla har rasat.. Den sista håller jag på att bygga nu.
Jag undrar om antalet upprepningar beskriver hur ont jag har.
Det gör ont i mina händer. Så ont, att när jag fumlar på tangenterna och skriver fel, så överväger jag att låta det vara felskrivet i stället för att sudda och rätta. För att göra det, krävs fler tangenttryckningar och mer ont.
Nu är jag lite för ordentlig så jag kan inte låta många fel stå kvar...
...Nej inte på samma sätt som i dag. Påtaglig värk i kroppen.
Kanske var det den goda maten på nyår. Kanske det fina sällskapet till bords. Kanske kustvindarna som blåste på oss vid Flatvarpt. Kanske till och med de två glas rödvin som dracks under kvällen.
Jag vet inte - jag vet bara att jag har ont nu, i dag. ..
2013 Kiss på Friends Arena Iron Maiden på Friends Arena Green Day på Bråvalla
Men vet ni - jag skulle byta ut detta mot att få ett jobb jag inte behöver bli sjukare av och ett jobb jag klarar av utan att slita på det yttersta på hälsan hela tiden.
Jag skulle byta detta mot vetskapen om att jag vaknar efter operationen den 15 januari utan massa problem och för ont. Jag skulle byta detta mot vetskapen att min son kommer få ett okej liv - om han jobbar lite för det. Jag skulle byta mot att veta att jag får så mycket i inkomst att jag inte behöver flytta för att överleva och kunna betala mina skulder.