butwhy

Tiden går fort när man har roligt har jag hört. I dag är det ett år sedan jag satte mig på tåget för att åka ner till Västervik och operera bort min sköldkörtel. 

Jag minns det som i går. 

 

Det är märkligt. En del minnen sitter som klistrade inlägg i huvudet medan det vardagliga minnet försvinner. Vad har egentligen hänt det här året som gått. Vad har jag gjort, hur har jag mått. 

 

Svaret finns här i bloggen. 

 

Så här i efterhand, när jag tittar i den berömda backspegeln, så känner jag mig ledsen och besviken. Kanske till och med sviken. 
Sviken av att jag tog chansen att bli bättre men något har gjort att jag inte blev det. Nu står jag lite handfallen, vet inte vad jag ska göra. Har svårt att acceptera att jag är så dålig som jag är. 

 

I mitt inre är jag frisk, jag springer, jag jobbar. Jag är betydelsefull och meningsfull. Jag finns. Jag får semester, en julklapp på jobbet. Jag får lön och kafferaster. Jag får träffa människor som behöver mig och jag får träffa människor som jag behöver. Jag blir bjuden på lunch. Jag får komma på julfest. Jag kan planera mitt liv för det värsta som kan hända i vardagen är att jag kanske blir förkyld eller får en influensa. Jag kan leva. 

 

Märkligt nog så är det först när man inte har allt detta som man inser hur viktigt det är att uppskatta det. 

 

Visst, jag är betydelsefull och meningsfull, Människor behöver mig och jag behöver andra. 

 

Men...

 

Det är inte samma sak som när man är frisk. 

Det blir ett ofrivilligt utanförskap. 

För jag orkar inte vara med alla gånger. Jag orkar inte bjuda hem massa vänner, som inte finns heller, på fika. Jag orkar inte åka hem till andra på fika. Jag orkar inte gå på stan. 

 

Ljud, intryck, föra konversation. Det är sjukt, (skrattar för mig själv) men det är sjukt jobbigt att andra inte förstår hur utmattande det sociala livet är. 

 

Det är sjukt jobbigt att inte få fram det man vill ha sagt och att göra det man vill göra. 

 

Men ändå, när jag tänker tillbaka på tågresan med Kustpilen, genom det snötäckta landskapet, så vet jag att jag gjorde rätt ändå. Jag ångrar inte operationen. Jag ångrar inte livet. För så länge jag andas finns hoppet om att något ska bli bättre. Att jag får den där semestern. Att jag får den där kafferasten. Att jag får vara mer än jag är nu.