butwhy

Pratade med en av mina två vänner i går. (Jo, jag har "bara" två vänner. Men många bekanta)

 

Hon hade i alla fall fått åka akut till sjukhuset på morgonen den 1 januari. Efter ett bra tag konstaterades proppar i någon ven eller så som går till och från levern. 

Tur att hon åkte in. 

Hon klarar sig. Överlever. Låg inne i en vecka bara.

 

Men vad rädd jag blev att jag hade förlorat henne. 

 

Riktigt rädd. 

 

Själv känner jag mig trött och stel. Hjärtat klappar på.

 

Snart är det ett år exakt sen jag opererades. Ett år som bara försvunnit ut i inget alls. Ett år med tårar, och ett evigt kastande mellan hopp och förtvivlan. Ett år med sorg och vemodighet.

 

 

Jo, en del. Det är svårt att skratta och vara glad åt att man känner sig oduglig på jorden.