När allt går illa, då fortsätter det att gå illa.
När jag fick min diagnos sa folk, nu vänder det. Nu blir det bättre.
Det blev sämre.
Oavsett vad som händer så säger folk, nu blir det bättre, nu vänder det. Det gör inte det. Inte ens i dag på bilprovningen blev det bättre. Ombesiktning. Visst, bilen går genom, men då hittar dom fler fel som jag vet att jag måste åtgärda. Mer pengar ut. Mer pengar som inte finns.
I morgon blir det att prata med socialen om försörjningsstöd. Men det känns som att jag kommer få ett par minuter i telefonen, gråtandes, och sen få höra att de inte kommer hjälpa mig för jag skulle sparat pengar.
Sparat pengar som inte finns...

Hur gör man det? Ska man sätta sig i konkurs och se till att man sparar pengar bara så socialen inte ska behöva hjälpa till?

En sista utväg...