Jag låg och tänkte på det i går kväll när julafton lagt sig och ännu mer pengar bytt ägare. Jag fick betydligt mindre tillbaka än jag investerade men så fick jag också höra att jag var generös. Det värmde...

Det som inte värmer är hur samhället i stort äger mitt liv.

Jag planerade inte att bli sjuk. Jag planerade inte att få Graves. Jag planerade inte att få låg sjukpenning och jag planerade inte min vård.

Nej det sista, gjorde andra åt mig.

Under tiden har jag inte kunnat påverka mitt liv alls. Jag har inte kunnat ta jobb jag velat ha för jag har varit för sjuk. Jag har inte kunnat skaffa mig högre inkomst fast jag behöver, för jag går på sjukpenning. Jag har inte kunnat påskynda vårdkedjan för att bli frisk, för det är inte jag som fattar beslut om vilken vård jag ska få.

Juni 2011 - jag fick diagnosen Graves.
Maj 2012 - jag ber uttalat om en operation.
Januari 2013 - jag får operation på sista dagen för att Landstinget ska klara vårdgarantin.

Vad händer under tiden?
Min sjukdom ger mig problem att samordna mitt liv. Jag har skulder att betala och jag har inget fast jobb.
I stället kämpar jag på och tar så mycket inhopp jag kan, vikariat och sen stämplar upp.
Det håller inte i längden. Pengarna räcker inte riktigt till men jag hankar mig fram genom att be om uppskov på räkningar och dela upp betalningar.
Dessutom får jag inte a-kassa i tid för en av mina arbetsgivare, inte skickar mig korrekt ifyllda arbetsgivarintyg. Jag kommer mer och mer efter med betalningar.
Till sist får jag inte längre mer jobb - jag tvingas sjukskriva mig eftersom jag är för sjuk för att få stämpla och stå till arbetsmarknadens förfogande.

Nu får jag ännu mindre med pengar.
Men mina lån och krav är de samma.
Jag är för sjuk för att orka flytta och jag anser inte jag ska behöva det heller när jag tillfälligt (som jag hoppas) är sjukskriven och väntar på vård som ska göra mig frisk.

Jag kan inte påverka min inkomst, jag kan inte påverka mina utgifter mer än vad jag handlar på affären. Jag har aldrig varit någon lyxkonsument så det finns inte mycket att ändra på där.

Jag pratar med kommunen om försörjningsstöd men sanningen är den att jag inte får hjälp där. Jag gör fel. Jag betalar banklån och skulder till csn. Det ska man inte för att få hjälp från kommunen. Mina pengar från sjukpenning, barnbidrag, bostadsbidrag och underhållstöd, räcker till det som försörjningsstödet ska täcka.

Det de inte tänker på är att jag hamnar på fogden om jag inte betalar till csn. Det de inte tänker på är att mitt liv sänks och det kommer ta längre tid att resa sig - om jag blir frisk.
Det de inte tänker på är att jag i slutändan får 700 mindre i månaden från fk i bostadsbidrag eftersom jag är skyldig dem pengar.

Hänsyn - finns inte med i kommunens linje för försörjningsstöd.
Visst, jag kan hålla med, kommunen ska inte betala folks skulder. Men jag undrar - är kommunen beredd att lägga massa pengar på att hjälpa mig upp när jag står bostadslös och i konkurs - sjuk och inte har råd till vård?