butwhy

Giftstruma, graves sjukdom. Den kan vända upp och ner på ett helt liv. Det har synnerligen brutit ner mitt liv till en allt sämre tillvaro.

19 november 2012

Kategori:

I natt sov jag fruktansvärt illa. Visst, jag är van att sova kass, sova lite, inte sova alls. Men att sova illa, det slår allt. På kvällen var jag jättespeedad. Kroppen gick inte på högvarv men huvudet. Tankarna snurrade och rastlösheten var påtåglig. Kevin hade lagt sig att sova i sin säng. Men vid halv elva på kvällen smög han in i vardagsrummet och bad som snällast att få sova hos mig. Tio minuter senare hade min turboladdning tagit slut. Jag var så när att somna på soffan, men släpade mig via toan in i sängen. Jag kände att jag äntligen, efter flera kvällar med svårt att somna, var på väg till en bra natt sömn.
Då hör jag pipet. Pipet från en liten hund. Någonstans i huset piper en hund. Den gnäller och ylar lite lätt.
PANG!
Jag är klarvaken igen. Ljudet från hunden skär som knivar genom kroppen på mig. Det är svårt att förklara det här med hur ljud påverkar den som lever med Graves. Men gissningsvis så känns det som du är på väg att somna och någon häller en hink med iskallt vatten över dig.
Efter ett par minuter slutar hunden pipa. Kanske den hörde mitt löfte om att skicka den vidare till nästa värld, kanske gjorde någon annan det åt mig. Jag somnade. Och vaknade.
Klockan 0510 vaknade jag med ett ryck! Hjälp! Jag har försovit mig! Det var den enda tanken som fanns i huvudet. Hjärtfrekvensen ökade markant. Normal ligger mig vilopuls på en 95 slag i minuten nuförtiden. Det är ju bra, för att vara jag. Med detta uppvaknande känns det som den går till det dubbla på 2.7 sekunder, cirka.
Jag lyckas få fram en klocka, och ser den faktiska tiden. Stor suck av lättnad. Stor ångest för nu vet jag att jag inte kommer somna om och sova gott till klockan ringer vid sjuhugget. Mycket riktigt. Scenariot upprepar sig 0520, 0530, 0610, 0620 och 0650. Vi kom i tid till Kevins skola den här måndagen med. På något sätt lyckades jag ta mig hem, kolla upp ett nytt begagnat bälte till bilen och reserverade det. Sen somnade jag om igen. Rätt nöjd med att jag lyckats med en sak utöver att slockna på soffan den förmiddagen.
Det finns inte mycket att relatera till när du har en sjukdom. Har du inte haft något annat stort problem, missbruk eller annan sjukdom, så vet du inte hur illa det är. Fast vid det här laget, efter år med mr Graves inneboende, har jag insett att jag är rätt sjuk. Det finns inget friskt med att ha så lite ork som jag har. Till och med nu, när jag ligger på soffan, och skriver detta, värker det i kroppen och helst önskar jag att orden, på något magiskt sätt, kunde hamna på skärmen endast via mina tankar. Det är långt från alla dagar jag kan skriva så här alls. Oftast orkar jag knappt skriva mer än tio minuter på en chatt, eller ett par meddelanden på en telefon. Sedan säger kroppen stopp.
Det här, är just nu, ren will power! Det kan man tyvärr inte ta fram varje dag. Inte ens varannan. Inte till att göra annat än det man måste för att ha ett drägligt liv. Rena kläder, lite städat på golven och hemlagad mat ett par dagar i veckan. Sen uppskattar Kevin om jag tar med han på träningar och faktiskt kommer ihåg vilken tid han slutar skolan. Jo visst, det har hänt att jag glömt det med.
Fast i dag, måndagen den 19 november, då kom jag ihåg att hämta Kevin på skolan.
Tack och lov för det. Innan vi skulle bort till bilskroten, som förhoppningsvis skulle ordna ett bälte till min bil, stannade vi på Samköp i Tannefors. Utan att göra för massa reklam, men jag gillar Samköp. Ska du handla med mr Graves, då är Samköp rätt okej. Till att börja med är det lätt att stanna till utanför affären. Du slipper krångliga stora parkeringsplatser där du kan tappa bort bilen och du kommer snabbt ut ur affären igen. Allt du kan rationalisera när du lever med mr Graves, underlättar enormt. Kevin och jag gick in. Han fiskade fram en korg på hjul, hjälpsam som han alltid är. Nu börjar mr Graves att peta på min humörsnerv. Handtaget till korgen går inte att fästa i utdraget läge. Kevin drar det upp och ner och varje gång det tar stopp, så hörs självklart ett litet ljud. Ingen normal person reagerar på det här. Jag vet att det är mr Graves som hoppar jämfota på mina nerver. Jag vet att han vill att jag ska få ett utbrott. Han vrider på kranarna till adrenalinkranen och tack och lov är det stopp idag. Faktiskt så blir mr Graves lite irriterad på mig. Han retar sig på mig där jag försöker tänkta på vad vi ska ha på affären medan oljudet från korgen på hjul växer sig högre och högre. För att avleda hans försök att få mig att explodera, frågar jag Kevin vad han hade ätit till lunch. Jag kommer på mig själv att jag redan frågat det för mindre än tio minuter sen. Men jag minns inte. Han ska just börja klaga på att jag frågar samma saker om igen när jag kom på vad det var. Kyckling i curry. Kevin är så trött på att jag inte minns saker. Att jag glömmer och att jag frågar samma om igen. Men han är mer trött på mitt humör och mina utbrott som mr Graves frammanar.
Jag bestämmer mig för att be Kevin sluta dra i handtaget. Han ser direkt att jag inte är som jag borde. Inte ä r som jag vill. Inte är den där bra, gulliga, stabila mamman jag vill vara och han vill ha. Han slutar på en sekund. Han vill inte att mr Graves, ska få fart på ledningssystemet och låta adrenalinet få fart. Han har sett det förr och jag vet att han blir rädd.
I stället gör jag en manöver och börjar prata om pasta och annat vi behöver. Jag går två steg, glömmer bort vad jag ska ha. Kevin säger något. Jag minns igen vad det var, hittar makaronerna jag söker och går mot kyldisken. Men innan jag är framme där har jag flera gånger glömt vad jag skulle ha. Nu, när klockan är halv elva på kvällen, minns jag fortfarande inte vad det var. På affären låtsades jag som att det var ägg. Men det var något annat. Jag bara minns inte vad.

Sån är mr Graves.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: