Nej det är ett jävla aber.
I dag skulle jag iväg med grabben och köpa nya fotbollsskor. En enkel uppgift, men inte för mig. Kom igen för ett par år sen. Då orkade jag fundera, jämföra och överväga så det blev ett bra köp.

Vad händer idag. Vi SKULLE gå till XXL, TeamSportia och Intersport och kolla, prova och jämföra priser.
Först ut var XXL...
Bort till fotbollsskorna. Kollade bland reaskorna. Hitta inget. Nuförtiden finns det ju speciella skor för konstgräs och andra för vanligt gräs. Såna för grus med så klart. Men vad sjutton var skillnaden? Jag fatta inget. Ber en personal om hjälp.

I mitt försök att inte bryta ihop av att hjärnan kokade över så blev det ett par svindyra skor...
Det är så man skäms och får magont men jag kunde inte säga att de var för dyra. Jag kunde inte säga att jag inte hade råd. Jag kunde inte stå vid att vi skulle gå vidare till flera affärer. För jag orkade inte. Efter fem minuter inne i affären var min energi slut.
För att grabben inte skulle få en mamma från helvetet, valde jag, eller jag hade nog inget val, att köpa dom dyra skorna...

Det är svårt att förklara. Men när jag står där med så många val, så många priser och så självklart en tioårig grabb med som har önskemål om färg och passform, då blir det för mycket. Jag tar snabbaste vägen ut ur eländet för jag vill inte stå och stortjuta eller skrika på en affär för jag inte klarar av situationen.

Efter inköpet skulle vi vidare och köpa present till en kompis...
Sen skulle jag klippa mig...
Stackars frisör. Han fick en osammanhängande berättelse om min sjukdom. Jo jag var ju tvungen att förklara varför håret var så slitet. Det blir så med giftstruma.. torrt tunnt.... risigt.
Nu kokar huvudet. Känns som gröt där inne. Nu ser ni mina ord. Jag skriver, jag stavar fel, jag raderar och stavar om....

ni ser inte hur mycket fel jag skriver...
ni ser inte hur trött jag är...
det sitter inuti...