butwhy

Det är nu som arbetande journalister skriver som bäst på sina årskrönikor runt om i världen. Jag saknar det. Delaktigheten. Möjligheten att låta andra höra, läsa och, via bilder, se vad jag har att beträtta om 2013.

 

Det är ett utanförskap att vara arbetslös. Att sedan, som jag, vara sjukskriven på detta är grädde på moset. Fast, åt det sämre hållet.

 

Känslan finns där alltsom oftast. Att man inte passar in, inte kan leva upp till kraven som samhället har och att inte vara till någon nytta för någon. Även om jag är både mamma, flickvän och dotter så räcker det inte till. Det behövs, eller, jag behöver mer i livet. Jag känner mig rastlös i själen och hittar inget utlopp för den energi jag har i huvudet.

 

Inte varje dag, men ofta är det så.

 

Min årskrönika är rätt kort. Jag har varken orkat skriva, fota eller uppleva en massa saker. Jag har försökt blogga mig av med ord och stress. Jag har försökt fota en del. Men alltför ofta känns det som jag skriver för blinda och fotar saker som ingen annan kommer se eller vilja uppleva tack vare mig.

 

Jag vill göra skillnad. Jag vill finnas. Jag vill försörja mig och inte behöva, som i dag, åter igen sitta och sucka över att pengarna inte riktigt räckte.

 

Det är så att den där guldkanten på tillvaron, den liksom försvinner. Suddas ut lite mer för varje dag jag andas.

 

Så vad hände under 2013. Innan jag tar ett sista andetag det här året så tog jag ett första efter operationen i januari. Låg och sov februari och mars. Gjorde inget i april eller maj. Var på rekreation i fjällen i juni, i skärgården i juli och deltog, för första gången på flera år, på en kräftskiva i augusti. I september flyttade min goda vän till Italien och i oktober sänktes min medicindos vilket gjorde att jag sov genom november. December kom med julen och sen tog visst året slut.

Jag fyllde 40 men känner mig som 60.

Sonen fyllde 10 men ser ut som 15.

 

Vad kommer 2014 tro? Något annat? Något bättre? Jag hoppas forskningen går framåt så männsikor som jag, arbetslösa och sjukskrivna, kan få bli friska och återfå en del av det människovärde som finns i att kunna delta i ett arbetsliv, både produktivt och socialt.