butwhy

Ja ni vet, jag är ensamstående med barn.

Ja ni vet, jag är sjuk i Graves, har fått operation den 15 januari och väntar på förbättrad hälsa.

 

Jag är rädd för framtiden.

 

Varför? Jag kanske blir bättre?

 

Jo för jag vet att min son inte betalt klart priset för min sjukdom än.

 

Jag gissar, det är ju ändå så populärt att gissa i samhället, på att jag inte blir bra.

 

Men, innan det är fastställt och jag får någon usel sjukpension eller vad det kan kallas, så kommer detta hända.

 

Jag är sjukskriven till sista februari.

Jag kommer behöva längre sjukskrivning.

Någon gång på vägen kommer det krävas att jag testar min arbetsförmåga.

Min förmåga att arbeta är tyvärr så liten så liten.

Detta expertutlåtande kommer från mig som mamma.

Om jag precis ligger på gränsen till att orka med att ta hand om min son, se till han får mat, aktiviteter, hjälp med läxor, rena kläder osv, hur ska jag då orka jobba?

Ni ska inte tro jag orkar med att göra något för egen skull. Nej nej nej. Det är inte att tänka på.

En vecka gick jag fem dagar utan att duscha, för jag orkade inte ställa mig i duschen.

 

Najs, men så är det.

 

Så jag är rädd för framtiden.

Rädd för att misslyckas.

Rädd för att inte kunna påverka min inkomst så jag kan försörja oss.

 

Hur hittar jag en arbetsgivare som vill ge mig ett jobb fast jag antagligen kommer vara sjukskriven en del? Komma för sent? Måste gå tidigt?

Vem vill ta sig an en sådan människa?

 

Jobba med att skriva... säger många.

Jag kan berätta att här och nu, så tog min röda tråd och försvann. Mina ord kommer inte ut till tangentbordet och mina fingrar hittar inte rätt för att stava. Ni ser inte detta. Men jag vet att det är så.