Alla beslut jag fattar är med sorg i hjärtat.
Det är med någon uppoffring och någon förlust.
Hur långt jag ska vara tvungen att gå - hur mycket jag ska vara tvungen att offra - det vet jag inte.

Hur vet man att man inte har mer att ge upp?

2003 - jag fick mitt barn...
2004 - jag står utblottad, arbetslös och skuldsatt.
2005 - vägen tillbaka börjar.
2006 - blir sjuk, livet börjar trassla sig på alla plan.
2007 - arbetslös igen.
2008 - börjar plugga.
2009 - vägen utför börjar igen.
2010 - blir sjukare och sjukare.
2011 - får diagnos giftstruma.
2012 - ekonomin rasar - jag arbetslös och sjuk.
2013 - har äntgligen opererats - men det är för sent - livet fortsätter rasa och jag kan inte göra annat än åka ner i den avgrund som under åren skapats åt mig.
Jag står på ruta ett. Samma ruta som jag gjorde 2004. Skillnaden är att nu är jag sjuk med. Och, min son är stor nog att förstå att jag har skapat ett fattigt liv åt oss...