Jag undrar. Även om jag vill hoppas. Men kommer jag någonsin till någon verkligehet som går att leva i?

Här där jag är saknar jag inte pengar. Jag saknar ett sätt att försörja mig. Jag vill inte att samhället eller släkt och vänner ska behöva ställa upp med medel, månad efter månad, bara för jag ska kunna ha mitt liv fungerande.

Och då pratar vi inte om ett lyxliv, utan ett med högst ordinära utgifter som normalstor bostad, telefon, möjlighet att köpa mat och så.

Om jag ska, på grund av den här sjukdomen jag fått, anpassa mig till hur verkligheten ser ut nu, så måste jag ta min tioåriga son och flytta till en etta för 3000 kronor i månaden. Då går det.
Men vem vill det och vem tycker det är bra att min tioåring ska behöva betala priset för en sjukdom som jag inte bett att få?

Det gör ont i mig och jag är rädd. Livrädd för att det aldrig ska bli bättre eller bli bra i tid så jag inte behöver ge upp allt jag har för Graves tog mitt liv.