...i från vårt liv och kommer aldrig åter.

Sanna mina ord som kommer från min farmor.
Henne träffade jag aldrig. Hon dog i cancer innan jag föddes.

I dag har jag sovit, sovit och sovit. Sen har jag försökt vara med i matchen och vara mamma en stund. Nu är jag färdig för kistan känner jag.
Sjukt trött, fortfarande. Önskar att alla idioter hade rätt. Alla som tror att bara för man är opererad så ska man magiskt bli bättre. Jag blir inte det. Det enda jag märker är att det inte stinker kemikalier när jag kissar längre och att jag inte har lika mycket värk i lederna. Förmodligen är det för jag inte äter thyrostatica längre.

Utslagen på halsen och bröstet är i alla fall kvar. Ser ut som en spetälsk. Vill inte gå ut. Tårar i mina ögon mest hela tiden. Svårt hålla gott mod för alla som tror att det bara är att rycka upp sig eller ta sig samman eller dyliga uttalanden. Ingen som ser vidden av den här sjukdomen. Ingen som förstår. Därför ställs egna diagnoser av folk. Dom hittar på saker jag ska lida av som går att laga. Som depressioner och annat. Gör si, gör så så blir det bra.
Men det går inte att bota något som inte finns.

Som psykiatrikern sa - du har ingen depression och därför finns heller inget piller mot det du har.

SÅ UP YOURS HEMMAFIXARE!