Jag funderar ofta på var jag kommer kunna ta plats som inkomsttagare i framtiden.
Beroende på hur frisk jag blir och beroende på hur välvilliga arbetsgivare det finns.

Men vem behöver min personlighet på en arbetsplats mer än de behöver det fysiska arbete jag kan utföra?
Finns det någon som är beredd att låta mig få en inkomst igen genom det lilla jag kan tillföra?

Jag är skeptisk.
Det samhälle vi har röstat fram fungerar så att släkt och vänner ska få dåligt samvete för den som drabbas ekonomiskt och ställa upp och hjälpa till.
Detta i sin tur leder till att den drabbade känner sig illa till mods och inte känner sig tillåten att fatta egna ekonomiska och praktiska beslut. Man "står i skuld" till andra.
Nu kanske det är bättre att ha ett sånt samhälle. Ett där släkt och vänner välkomnar och bjuder in. Men vad gör det för de individer som sitter i beroendeställning.
Jo det trycker ner mer än det hjälper.

Jag får hjälp av en del släkt och en del vänner.

Och ja, jag känner mig liten och i beroendeställning. Jag känner mig tvingad att göra som jag blir tillsagd. Genomleva beslut som andra fattar åt mig hellre än vad jag själv känner är rätt och ger mig bra förutsättningar att bli bra.

Så jag hoppas och hoppas och hoppas att det dyker upp en arbetsgivare som känner att jag behövs på deras arbetsplats för att jag är jag.