...den underbara träningsvärken. Efter turen på Åreskutan i går kommer jag nog inte kunna röra mig som en normal i morgon. Fast för grabben skull var det värt det. Tur man inte ska på fjäll varje dag i livet. Eller kanske är det synd. I pinande iskall vind gick vi fast det var en upplevelse.
Jag gillar ju fjällen. Jag gillar vyerna och jag blir lugnare i sinnet, i kroppen, när jag är uppåt landet till.

I den bästa av världar fick man allt. Man kunde flytta. Man kunde vara frisk. Man kunde orka förverkliga drömmar och leva.

I verkligheten hoppas jag på att bli så bra att jag kan klara något jobb alls. Jag hoppas, jag ser framåt.
Giftstruman får lämna mig helt tycker jag. NU!