hur förmedlar man en känsla...
Kategori: Allmänt
Har det hänt dig någon gång? Du tittar på en film och i filmen är det en låt som du bara måste få tag på?
I går händer det mig. Slökolla på The Romantic's medan jag höll på med det eviga letandet efter bil. Blocket, bytbil.se andra sidor. Då, helt plötsligt så tog filmen min uppmärksamhet. En låt.. den gick.. rakt in i hjärtat.
Kanske är jag helt weird. Kanske är det bara jag som upplever såna här saker. Och texten i sig har ju inget i sig att göra med något men hur den låter... Det känns som jag mår rätt många dagar.
Visst vill alla se framtiden med något av spänning och förväntning. Som jag sa till grabben häromdagen - det är viktigt att man har något att se fram mot i livet, för annars känns det rätt meningslöst att leva.
Poäng till mig. Det är så fint att man lever som man lär? Don't do as I do, do as I say? Practice as you preach? Eller hur var det nu?
Ibland biter man sig själv i arslet big time som förälder. Man försöker vara smartare, mer kunnig och bättre vetande än sitt barn. Fast jag gissar att barns mer enkla sätt att se på livet går hem i de flesta av trista situationer man kan hamna i.
Gick kvällspromenaden i solnedgång. Himlen hade en sjukt blå färg som ett band vid horisonten. Jag hade bara mobilkameran med mig och mitt försöka att fånga den visuella upplevelsen blev rätt fattig. Det kändes rätt märkligt när jag gick där i skogen på stigarna som många trampat på. Så lugnt och skönt. Lite fåglar som jagade bomaterial och mat. Ett par rådjur som stannade upp och stirrade på oss innan de lugn betade vidare i skogsbrynet. Just nu känns det som en evighet sen som jag gick där i skidspåren mitt i vintern. Snö i mängder, frost på grenarna. Vackert, fint, stilla.
Hur förmedlar man en känsla på riktigt. Doften från mjuk mossa som är fuktig av regnet som föll i går. Tallbarrslukten som sluter sig om dig som en dimma. Den friska luften som smeker din hy lätt... som en fjäder...
Ljuden, ljuset och känslan när fötterna trampar på över rötter och stenar. Hur lyckas man egentligen beskriva allt detta med ord? Går det alls? Får du som läser en bild på näthinnan hur det är när jag går där. Hunden lunkar på i sin egen värld och om mig vet inget något om där jag är, just då - just nu.
http://www.youtube.com/watch?v=fm4Tr9Sy6pk
I går händer det mig. Slökolla på The Romantic's medan jag höll på med det eviga letandet efter bil. Blocket, bytbil.se andra sidor. Då, helt plötsligt så tog filmen min uppmärksamhet. En låt.. den gick.. rakt in i hjärtat.
Kanske är jag helt weird. Kanske är det bara jag som upplever såna här saker. Och texten i sig har ju inget i sig att göra med något men hur den låter... Det känns som jag mår rätt många dagar.
Visst vill alla se framtiden med något av spänning och förväntning. Som jag sa till grabben häromdagen - det är viktigt att man har något att se fram mot i livet, för annars känns det rätt meningslöst att leva.
Poäng till mig. Det är så fint att man lever som man lär? Don't do as I do, do as I say? Practice as you preach? Eller hur var det nu?
Ibland biter man sig själv i arslet big time som förälder. Man försöker vara smartare, mer kunnig och bättre vetande än sitt barn. Fast jag gissar att barns mer enkla sätt att se på livet går hem i de flesta av trista situationer man kan hamna i.
Gick kvällspromenaden i solnedgång. Himlen hade en sjukt blå färg som ett band vid horisonten. Jag hade bara mobilkameran med mig och mitt försöka att fånga den visuella upplevelsen blev rätt fattig. Det kändes rätt märkligt när jag gick där i skogen på stigarna som många trampat på. Så lugnt och skönt. Lite fåglar som jagade bomaterial och mat. Ett par rådjur som stannade upp och stirrade på oss innan de lugn betade vidare i skogsbrynet. Just nu känns det som en evighet sen som jag gick där i skidspåren mitt i vintern. Snö i mängder, frost på grenarna. Vackert, fint, stilla.
Hur förmedlar man en känsla på riktigt. Doften från mjuk mossa som är fuktig av regnet som föll i går. Tallbarrslukten som sluter sig om dig som en dimma. Den friska luften som smeker din hy lätt... som en fjäder...
Ljuden, ljuset och känslan när fötterna trampar på över rötter och stenar. Hur lyckas man egentligen beskriva allt detta med ord? Går det alls? Får du som läser en bild på näthinnan hur det är när jag går där. Hunden lunkar på i sin egen värld och om mig vet inget något om där jag är, just då - just nu.
http://www.youtube.com/watch?v=fm4Tr9Sy6pk
