Tänker tillbaka.

Sommaren 2011. Fick diagnosen Graves. Fick maxdos av Thacapzol. Efter ett par veckor gick jag på med 125 levaxin. Mådde faktiskt rätt bra. Orkade jobba heltid, men inget mer. Min son såg jag knappt den sommaren. Det fanns bara ork till äta, jobba och sova.

Detta ändrade sig dock när läkaren sänkte dosen thacapzol. Det var inte bra att äta maxdos. Jag gjorde som de sa. Jag blev sämre. Tröttare, mer irriterad, reagerade starkare på känslor. Ifrågasatte detta men fick inget gehör.

I dag, hösten 2013, mår jag dåligt. Sommaren hade ett par veckor som var bra. Riktigt bra. Varför?
Kanske för jag inte hade några måsten. Inga tider att passa, inget krav på att göra något. Bara fick vara. Vila, äta och softa. Se havet slå in över klipporna i skärgården....

men hur får man ihop det med vardagen. En vardag där tider styr. Tid för skola för sonen. Tid för träningar för honom. Tid där man ska vara vaken och tid där man ska sova.

Rutiner säger ni. Rutiner är bra. Men jag blir bara stressad.

Om nu rutiner är så bra. Varför mår jag så dåligt då.