butwhy

Jo den gör ju det. Inte alla går mot stadigt bättre. Många ser jag berätta om hur de går mellan hopp och förtvivlan i en endlös rehabilitering. En del blir bra. Helt bra faktiskt. Men många går det trögt för. 

Sjukdomen tar över livet. Den styr och man måste anpassa sig själv, sina beslut och också till viss mån be andra anpassa sig efter dig. 

Det är helt okej att göra det en gång. Men det är drygt att gå dag in och dag ut och inte veta när du kanske kommer kunna fatta beslut efter vad du vill, inte efter vad du måste. 

 

En bra dag skriver jag flytande och sammanhängande. Många dagar blir det inte fullt så bra. De riktigt dåliga blir det inget skrivet alls. 

När jag går tillbaka i mina inlägg på bloggen kan jag klart urskilja de bra dagaran mot de asdåliga. 

Det är som en form av bekräftelse på hur jag mår, och ett bevis på att det var så. 

För de dagarna som är bra, då flödar texten, orden finns där de ska under tangenterna och jag kan hålla en röd tråd... 

 

 

I morgon kanske det inte är lika bra. Tyvärr finns det ändå en begränsning i hur länge jjag orkar hålla igång skrivandet. Jag slutar nu, när jag ligger plus. Går ut i skogen och samlar energi i stället.